Bloggen har, som jag antog legat på is. Men idag känner jag att jag måste få skriva av mig. Om mina tankar kring min älskade mormor.

När du tog ditt sista andetag den 4 september 2012 försvann en riktig eldsjäl. Samtidigt dog jag själv lite inombords. Cancern tog bästaste mommo, vid 67 års ålder. Mommo med ungefär halva livet framför sig ännu.

Min mormor var en beundransvärd person. Så härlig, så underbar. Stöttande i ur och skur. Du var en stark, envis och principfast kvinna men samtidigt så givmild, så omtänksam, så vänlig, så engagerad och med ett stooort hjärta av guld. Du satte alltid alla andra framför dig själv. Med dig kunde man prata om allt utan att du dömde en, även då man var så arg så man kunde slita huvudet av sig själv, du var en sådan stöttepelare. Du var tacksam för livet och älskade stora som små saker. Du älskade dina barn och dina barnbarn med hela din själ och ditt hjärta, du älskade att sjunga och musik, du tyckte om hösten och regnet och din trädgård, om människor, om att engagera sig i alla världens föreningar och jippon.

Du är den människa som jag vet att har älskat mig, trots att jag varit en helvetes unge ibland, med dig behövde jag aldrig känna att jag var utanför eller inte hörde hit. Du var den som jag tyckte allra allra mest om då jag var så sjuk och låg på sjukhuset helt orkeslös och full med dödsångest. Du med ditt långa tålamod och dina lugna uppenbarelse. Du har alltid alltid brytt dig om mig. Du förstod dig på mig och accepterade mig, även fast du ibland bara skakade på huvudet och log ditt varma leende. Och jag vet att du var stolt över mig för att jag klarat mig så pass bra som jag gjort hittills, och det behövde jag aldrig tvivla på en sekund, du såg till att jag inte behövde det.

Och nu finns du inte mer, jag kan bara inte förstå. Jag kommer aldrig kunna komma till ditt på en kopp kaffe och snacka skit, aldrig få fira en jul eller födelsedag mera med dig, jag kommer aldrig mera kunna få ett par härliga nya vantar eller ullsockor som jag så tyckte så om att få, för att just du gjort dom, du kommer inte kunna vara med då jag blir utexaminerad sjukskötare som du såg så fram emot, för att du visste att jag brinner så för att bli det. Aldrig aldrig aldrig mera. Och jag kan bara inte förstå det. Nu finns du bara i mitt hjärta och i mina tankar. Min älskade älskade mommo.

Tack för allt, Kirsti Anna Hillevi Keränen. Jag älskar dig av hela mitt hjärta! Nu får du vila i frid å slippa dina smärtor <3 <3

Hälsa moffa och ge en kram.

Pyyri